Många svenskar lever i tron att svenska stavas som det låter. Visserligen finns det ljud som anses vara lite svårstavade. Närmast tänker man kanske på sj-ljudet som kan stavas sj, stj, skj, ch eller g i ord som sjuk, stjärna, skjorta, choklad eller genre. Men det ses som undantaget som bekräftar regeln.
I själva verket är det stor skillnad på skriven och talad svenska. Ta ett ord som tjugosju. Visst går det att uttala det som det skrivs, men i flytande tal är det mycket vanligare med ”tjugisju”, eller ”tjusju”. Det händer att våra elever blir rättade av sina kollegor när de säger ”tjusju”. Man förväntar sig att nybörjare ska uttala enligt skriftspråket. Men hur ska de förstå vad som sägs i dagligt tal om de bara lär sig att tala som om de läste ur en bok?
Andra ord som inte uttalas som de skrivs är t.ex. de och dem. Båda uttalas ”dom” i flytande tal. Vissa säger ”de” och ”dem” när de läser högt, men ingen gör det när de talar från hjärtat.
Ingen säger ”god morgon”, utan ”gomorron”. Ingen säger ”tidning” utan ”tining”.
Men det finns också ord som uttalas olika beroende på sitt sammanhang. En mening som ”Du kommer väl?” uttalas oftast ”Du komme väl”. ”Du” uttalas ordentligt i början av meningen, medan r:et i ”kommer” faller bort. I meningen ”Kommer du?” förvandlas istället d:et i du till ett slags r-ljud. ”Kommeru?” är ett vanligt uttal.
Vilka bokstäver som försvinner när vi uttalar ord avgörs av det som kallas prosodi, eller språkmelodi. I svensk prosodi är den viktigaste komponenten skillnaden mellan långa, betonade stavelser och korta, obetonade stavelser. I obetonade stavelser faller bokstäver lätt bort, men aldrig i betonade stavelser. Därför säger vi gärna ”De vet jante” istället för ”Det vet jag inte”.
Prosodin behöver förstaspråks-talare sällan bekymra sig om. Den kommer med modersmjölken. Men vi kan i alla fall ha förbarmande med dem som lär sig svenska, ett språk som absolut inte låter som det stavas när folk pratar!