Ett irriterande fenomen när man lär sig ett nytt språk är att nästan så fort man har lärt sig ett grammatiskt mönster så konfronteras man med undantagen. Ibland kommer till och med undantagen först. Detta gör att det blir svårt att alls upptäcka något mönster. Dessutom är det de vanligaste orden som är undantagen. Varför?
Små barn som lär sig prata tänker väldigt sällan på grammatik. Däremot uppfattar och tillämpar de grammatiska mönster intuitivt. De lär sig ordet springa och försöker formen ”har springat” enligt första konjugationens mönster. Lite senare finns andra konjugationen i exempelbanken. Då säger barnet har springit, och språkutvecklingen har gått framåt.
Dessutom är att springa något de flesta barn gör varje dag. Därför kommer de att få massor av chanser att höra den korrekta, starka formen har sprungit, och börja tillämpa den själva.
För mer ovanliga ord kan den rättande återkopplingen dröja betydligt längre. Kanske träffar felsägare andra som gör samma misstag innan han eller hon träffar någon som rättar. Och ju fler som är överens om en felaktig böjningsform, desto svårare blir det att rätta överhuvudtaget. Till sist, när majoriteten säger ”fel”, börjar det bli både snobbigt och opraktiskt att hävda att en gammal, opraktisk form är ”rätt”.
Och så går språkutvecklingen framåt för språket i stort, och regelbundenheten vinner. Men de vanliga orden, de blir rättade direkt och de fortsätter att vara oregelbundna. Till förtret för dem som studerar grammatik.